Maj är en hektisk månad för såväl bönder som förtroendevalda. Jag har ägnat mycket tid åt att läsa de åttiofyra motioner som inkommit till LRFs Förbundsstämma. Det är imponerande att se det engagemang som finns, tyvärr uppkommer många motioner ur frustration över sakernas tillstånd. Varav hjärtat är fullt kan man också utläsa i motionsfloden, för vilket år i ordningen vet jag inte, men även i år är vildsvinsmotionerna de mest dominerande till antalet. Tyvärr förvånar det mig inte alls, tror knappt att jag varit på ett lokalt bondemöte de senaste åren där vildsvin inte diskuterats. Det är ett problem som man inte förstår magnituden på förrän man själv är drabbad.
Jag är uppvuxen i en jägarfamilj, mina barn har ett genuint jaktintresse och själv har jag såväl jägarexamen som egen bössa i vapenskåpet. Jakt är naturligt för många av oss på landet, det tillhör livsstilen och ger en fantastisk livskvalitet. För mig är jakt ett naturligt uttag av det naturen förräntar. Vi driver själva lantbruk i ett område som fullkomligt exploderat av vildsvin de senaste åren. Skadorna har gått från måttliga till ekonomiskt kännbara. Man kan iaktta flockar om 25-30 djur trots att det bedrivs mycket aktiv jakt i området. När det gäller vildsvinens utbredning så kan man inte längre bara se till jaktintresset, det är i högsta grad ett allvarligt hot mot lantbruket på många håll i landet.
För mig är äganderätten en grundbult i den svenska demokratin och förvaltningen. Men det finns ett men, och det är när min rätt att göra vad jag vill med min fastighet ger mina grannar skador som innebär ekonomiskt bortfall. På många håll i landet är vildsvinstammen bortom kontroll, där handlar det inte om förvaltning av vilt utan att hantera rena skadedjur. Orsaken är naturligtvis lågt jakttryck och okontrollerad utfodring som ger de redan högreproduktiva grisarna ännu fler avkommor. Viltförvaltning ska i görligaste mån alltid ske genom gott och frivilligt samarbete med de intressen som finns kring viltet, det vill säga markägare, brukare och jägare. Men ingen samverkan i världen mellan markägare och jägare kommer att lösa den stora skadeproblematiken som finns på alltfler platser i landet. Allra mest i kläm hamnar oftast arrendatorer som inte förfogar över jakträtten. Vi markägare har ett ansvar att släppa fram jägare på våra marker så att skadorna minskar. Men det räcker inte.
Vi lever idag med regler som skapades då stammen fortfarande var förvaltningsbar. För att få ordning på områden med lantbruk som kollapsar under skadorna från vildsvin krävs extraordinära insatser. Antalet godkända fällor måste öka och reglerna för användning ses över och göras enklare och mer verkningsfulla. Även vuxna djur ska kunna fällfångas. För att decimera stammen krävs att avskjutningen av vuxna hondjur prioriteras och ökas. Länsstyrelserna borde få möjlighet att utfärda regionala utfodringsförbud. Utfodring av förädlade livsmedel är förbjudet, vilket inte alla verkar känna till, de som utfodrar djur som ska bli livsmedel, även vilt, skall vara registrerade foderföretagare och följa foderhygienförordningen. Även den omfattande dumpningen av betor och potatis är ett brott men då mot Miljölagstiftningen. Trots att dessa förbud finns så räcker inte det utan ett generellt utfodringsförbud bör kunna tas till som en extraordinär insats. Naturligtvis ska utfodring i små mängder vid åteljakt tillåtas, det är skillnad mellan åtling och utfodring. För att ytterligare öka chansen att decimera stammen bör skyddsjakt från motorfordon tillåtas samt mörkersikte och rörligt ljus. Just jakt från motorfordon är en lösning som Naturvårdsverket nämner i sin nationella förvaltningsplan för vildsvin, men där länsstyrelserna, som så ofta, inte tolkar och agerar likartat. Jag är inte den som ropar på ökad reglering från myndigheter men i detta specifika fall ser jag faktiskt ingen annan lösning.