Skip to main content

Civilkurage vapnet mot näthat

By mars 11, 2013november 23rd, 2014Krönikor

På senaste tiden har näthat debatterats i olika forum, de utsatta har företrädesvis varit kvinnor och människor med utländskt ursprung. Sociala medier ger utmärkta tillfällen att sitta i stugvärmen, odla sin ilska och slå ner på andra människor. Man kan tro att diskussionen om näthat inte platsar i en lantbrukstidning, tyvärr gör den det.

När jag förr gick på bonnamöten visste jag vilka personer som skulle ta stort utrymme med sin ilska. Jag visste vilka som skulle sitta tysta och jag anade vem som skulle ge mig en klapp på axeln i det tysta efteråt. Idag har en del av diskussionen flyttat ut på nätet i ett slags virtuella bygdegårdsmöten. Många verkar tro att det skrivna ordet i cybervärlden inte kräver ansvar, att det är legitimt att spy ut elakheter. Saker man definitivt inte skulle sagt vid ett möte öga mot öga är vardagsmat. Den sociala kontrollen, eller helt enkelt vanligt folkvett, verkar försvinna framför en dator. Å andra sidan ska vi inte glömma att sociala medier också är fantastiska, för mig som förtroendevald är det ett enkelt och trevligt sätt att ha kontakt med många människor. Jag kan delta i diskussioner, berätta om vad jag gör och vad jag står för.

Hösten 2009 lärde mig vad riktigt personhat var. Som företrädare för svenska grisföretagare så var jag ett lämpligt och lovligt byte för djurrättsaktivister . Det kom mordhot, förfärliga mail, anonyma telefonsamtal och jag valsade i sociala medier och på Youtube. Efter den resan har jag haft oerhört svårt för organisationer som skrämmer och hotar sig till makt. Som anser sig stå över lagen. Det finns fler grupperingar som har liknande arbetsmetoder.

För ett tag sedan gick Håkan Nilsson, regionordförande i LRF Jämtland in i en diskussion på Facebook. Resultatet visades sig blixtsnabbt, dagen därpå var han uthängd och förtalad på hatsajten Avpixlat. En sajt som finansieras av enskilda sverigedemokrater och inte har någon ansvarig utgivare. Deras arbetssätt liknar vissa djurrättsorganisationers vilket gör att jag känner att vårt ställningstagande i LRF, att inte bjuda in SD till samtal, känns välgrundat och mycket klokt. Sedan får tiden visa om de lyckas göra upp med sitt förflutna och svansen av sympatisörer som de drar med sig. Det räcker inte att vara demokratiskt valda, man måste dessutom använda demokratiska arbetsmetoder.

Det finns ytterligare en fråga inom våra näringar som väcker mycket näthat, rovdjursfrågan. Förtroendevalda hängs ut med namn och adress som varghatare eller vargkramare. Den yttersta extremismen är inte svår att ta avstånd från. Värre blir det när fördomar och förakt kommer från vänner och bekanta, på nätet eller i verkliga livet, då känns det obehagligt att säga ifrån och markera. Men det är faktiskt det som krävs, civilkurage, från dig och mig.

Hat och personangrepp finns ofta där det finns utanförskap och känsla av maktlöshet. Även i lantbruket har det framgångsrikt odlats ett” vi-och-dom-tänk” där svartmålning av den andra gruppen alltid skett tämligen onyanserat. Privata företag mot kooperation, förtroendevalda mot ”riktiga bönder”. Det föraktet är legitimt i många läger och försvaras utan att på något vis utkräva ett eget ansvarstagande. Jag har länge mött ett ganska nedlåtande synsätt på engagerade människor och förtroendevalda. Den som är förtroendevald får tåla tuff diskussion i sakfrågor och berättigad kritik, men ska absolut inte behöva tolerera personpåhopp. Aldrig att jag tyst tar skit för min person, mitt kön eller för att jag uppbär arvode. Det är för mig en märklig kultur att man skäller mest på dem som man utsett som företrädare.

När jag är ute och föreläser om ledarskap så brukar jag inleda med frågan om hur många som ser sig som ledare. Tveksamt brukar ett fåtal räcka upp handen. Det är fel. Sanningen är den att vi alla är ledare över oss själva, vi har alltid en valmöjlighet, i hur vi reagerar, agerar och vad vi säger. Även i vår ensamhet framför datorn.