Kära vänner, vi behöver tala allvar. På riktigt stort allvar om ämnet äganderätt. Den privata äganderätten är en av de mest fundamentala institutionerna i västerländsk demokratiskt samhällsbygge. Vi tar den helt för given, men den är på glid. Likt demokratin behöver den försvaras dagligen.
Helt nya affärslogiker skapas genom digitaliseringen, i samma gamla marknadsekonomi, men i en snabbare förändringstakt än vi någonsin tidigare skådat. Nyttjandet och upplevelsen av produkter blir väsentligt viktigare än känslan och värdet av att äga. För väldigt många i den yngre generationen ses eget ägande rentav som en belastning som tar tid och pengar från annat. Den gamla urbana miljörörelsens skräckpropaganda om en nära förestående kollaps av svensk natur, som enbart löses genom att dra en våt filt av bevarandeskydd över landsbygden, är ytterligare ett sätt att misskreditera det privata ägandet. Detta sammantaget blir ett reellt hot mot äganderätten, idag och i morgon.
Det har i några decennier blåst marknadsliberala vindar, tyvärr ser vi nu en politisk comeback i fråga om att motarbeta privat ägande, 1970-talet hälsar på. Förbudet mot vinster i välfärden är ett gott exempel på politisk retorik som saknar all form av helhetssyn. Förslaget om kvotering i styrelser är ett annat exempel på en solklar inskränkning av äganderätten. Jag väntar bara på att de ska plocka fram det gamla spöket löntagarfonder och damma av det igen. Socialismen är det den alltid varit. Nej, det som är nytt är att hotet mot äganderätten numera sker från ett annat håll, den urbana miljörörelsen. Det nya är den stärkta roll miljörörelsen tagit sig i samhällets institutioner och den förflackning av respekten för andras egendom som därmed uppstår. Vi ser en tydlig trend i att myndighetspersoner flyttar fram positioner efter eget godtycke, man sätter sig själv i rollen som uttolkare av det ”goda” som tex miljö, rovdjur eller djurskydd, och så får vi beslut som är godtyckliga, rättsosäkra och som saknar helhetsperspektiv. Framförallt allt saknar besluten landsbygdsperspektiv.
De flesta av oss som bedriver affärsverksamhet i det gröna näringslivet bygger den på ägande av en resurs, oftast skog, jord eller fastighet, ägandet är för många av oss nyckeln till att stanna kvar på landet, det ger möjligheter och skapar drivkrafter. Det långsiktiga goda ägandet hör landsbygden till. Vi förvaltar och utvecklar, vi är en tydlig länk i en historia, kanske inte bara familjens utan även en gårds eller traktens historia. Samtidigt har vi en lång tradition i Sverige av den i övrigt nya företeelsen delningsekonomi, nämligen Allemanrätten. Sedan urminnestider har det varit tillåtet att nyttja resursen natur oavsett vem som äger den. Vi är alltså fostrade i en anda av gott och generöst ägande. Många har reagerat på LRFs position kring viltutfodring och hävdat att det inskränker på äganderätten. Men det är faktiskt ett logiskt ställningstagande, min frihet och äganderätt får inte göra intrång och innebära stora ekonomiska förluster på bekostnad av andra. Äganderätt har många dimensioner och med rätten att äga kommer också ansvar, förbud är alltid den sista vägen att ta när frivilligt åtagande inte fungerat.
Det privata ägandet är nyckeln till en levande landsbygd, till en landsbygd med mångfald. Det är oftast en passionerad markägare, som inte alltid hörsammat statens påbud genom decennierna, som skapat det skyddsvärda som nu den urbana miljörörelsen gör allt för att den ska komma i gemensamt statligt ägande. Vi som tror på det goda ägandet, vilket innebär frihet, långsiktighet och ansvar, behöver flytta fram positionerna både vid köksborden och i samhällsdebatten. Äganderätten är grunden för ett stabilt samhälle. Hög tid att kavla upp ärmarna och försvara och förklara det alldeles självklara.