I slutet av november presenterade Eva Eriksson sin Djurskyddsutredning, det var på tiden att lagen får en översyn. Senast vår djurskyddslag ändrades i grunden skrev vi år 1988, Sveriges jordbruk levde då på en väl skyddad reglerad marknad. Det fanns i det läget inget större utrymme för näringen att motsätta sig den kraftigt skärpta lagen, marknaden var sekundär för de flesta politiker och lantbrukare. I början av 1990-talet ändrades de jordbrukspolitiska villkoren och Omställning 90 såg dagens ljus, det var inte utan en suck av lättnad som svenska bönder röstade ja till EU 1994. I ett slag förändrades villkoren på ett sätt som få då anade omfattningen av, effekten kom inte över en natt men sakta införlivades den svenska marknaden i den gemensamma inre. I det läget gjorde både LRF och delar av den bondeägda industrin en felbedömning enligt mitt sätt att se det, de litade på den svenska modellens kraft på marknaden. Resultatet i förlorad konkurrenskraft åskådliggörs nu i fallande produktionskurvor för flera tunga delar i jordbruket. Samtidigt har konsumtionen av framförallt kött har ökat dramatiskt under de senaste 15 åren, svenskt kött tappar på en växande marknad. Sverige har blivit ett land som ökar importen av lågt djurskydd. Det finns med andra ord ett stort behov av att modernisera djurskyddslagen.
Jag vill fortsatt se en djurhållning i Sverige som tar ansvar för en god djurhälsa, folkhälsa, smittskydd och djurskydd. Dessa områden är intimt förknippade med varandra och viktiga hörnstenar i ett modernt samhälle. Men en mer målinriktad och flexibel lagstiftning skulle kunna öka produktionen av svenska livsmedel och samtidigt möjliggöra utveckling av dessa värden. Ansvaret för djurskyddet ligger hos den enskilda djurägaren, det är ett stort ansvar och djurägaren borde också ges förtroende att välja den väg som passar den enskilda gårdens förutsättningar bäst. Ingen lag kan reglera eller ersätta den omsorg och möda som en lantbrukare lägger på sina djur. Den höga detaljregleringen i Sverige skyddar oss inte från vanvårdsfall, den ger i bästa fall bara ökad rättssäkerhet i kontrollen. På senare år har den inte ens förmått det.
Djurskyddsutredningen är värd beröm på flera punkter. Men inom några områden kan man vara bekymrad.
· Jordbruksverket föreslås få mycket stort inflytande då djurskyddsregler tas bort från djurskyddsförordningen. I praktiken ges därmed enskilda tjänstemän stort mandat även i det som borde beslutas politiskt.
· Det är svårt att se att utredningen i någon större utsträckning föreslår förenklingar.
· Bristen på konsekvensanalys är allvarlig.
Det är en riktig ansats att rensa upp i lagen, därför är det oerhört viktigt att det nu också städas upp i föreskrifterna. För problemet är att de kostnader och värden som är lagstadgade inte går att ta ut på marknaden. LRF måste fortsätta jobba hårt för att föreskrifterna ska bli mindre detaljerade samt mer flexibla och målstyrda, så att de går att förändra när teknik och innovation ger utrymme för det. God djurvälfärd kan nås på flera sätt och får inte begränsas av stumma regler som betestvång för kor och förbud mot skyddsgrindar för suggor. Svenskt djurskydd behöver gå utvecklingsvägen inte förbudsvägen.